Författare: Johan Theorin
Sidantal: 398
Bindning: Inbunden
Utgivning: 2011
Förlag: Wahlström Widstrand
Betyg: 2 av 5
Beskrivning från Adlibris:
"Johan Theorins romaner med Öland som fond har satt stora avtryck i svensk spänningslitteratur. Nu byter han tillfälligt spelplats och från ett vindpinat alvar tar han oss med till en mellanstor stad någonstans på västkusten. Dit anländer Jan Hauger för att söka tjänst som förskolepedagog. Men Gläntan är inte riktigt som andra förskolor. Det ligger på andra sidan muren till Sankta Patricia - med öknamnet Sankta Psyko - ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Gläntan är Sankta Patricias egen förskola, där patienternas barn vistas för att under noggrann övervakning få träffa sina föräldrar. En av Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom de underjordiska gångarna som förbinder förskolan med besöksrummet på kliniken. Jan är en duktig pedagog, men han har också hemligheter. Han har inte avslöjat för någon vad som egentligen hände nio år tidigare, när lille William försvann från den förskola där han då arbetade. Han har inte heller berättat varför han var så angelägen om att få tjänsten på Sankta Patricia: att det har att göra med att Alice Rami, den egensinniga sångerskan som han varit besatt av sedan tonåren, är patient på sjukhuset . Är något av dagisbarnen hennes? Jan är förbjuden att fråga, men lockelsen att hitta en väg in till de slutna avdelningarna och möta Alice igen växer. En natt när barnen sover djupt hämtar Jan nyckeln till källardörren, låser upp och börjar gå nedför trappan som leder in till Sankta Patricia. Med Sankta Psyko har Johan Theorin åstadkommit en psykologisk rysare i toppklass."
Min kommentar
Den första boken jag läst av Johan Theorin, men jag hade förväntat mig mer av hans "Sankta Psyko".
Jag hörde honom briljera med sina fantastiska berättaregenskaper på en författarkväll och blev helt såld, detta är resultatet. Jag sträckläste mig igenom boken och kände någonstans att "Nu har Jan (huvudpersonen) gjort allt som man bara kan göra fel, det kan knappast bli värre för honom".
Men gissa vad? Det kunde det.
Men...
Johan! Du har ett mentalsjukhus med hemliga gångar och barn i huset bredvid! Tänkte ifall du missat potentialen där...
Inte bara det. Slutet är en ren besvikelse, egentligen är det inte ett slut utan mer en öppning för en potentiell tvåa. Man får ju inte veta hur det går eller vad följderna blir alls, vilket är jobbigt. Här har man hängt med i en hel bok och så får man inte mer än så. Nää, inget vidare.
En helt okej bok men inget som föll mig i smaken direkt. Kanske läser jag något mer av Theorin i framtiden, men inte som det ser ut just nu. Jag är faktiskt lite besviken.
Finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Jag har läst hans andra böcker och tyckte mycket om dom den här fick lite platt fall. Goda förutsättningar men allting bara blir helt fel och för mycket. Löken på laxen på grädden på moset. Slutet var ju bara helt flippat. När boken var slut kände jag mig urvattnad och tom. Inte på ett bra sätt.
SvaraRaderaEller hur! Måste kanske ge hans andra böcker en chans ändå, men man känner sig inte så sugen på mer efter att ha läst den här.
RaderaEfter att ha läst hans tidigare "Ölandsböcker" som jag gillat både innehållsmässigt och språkligt blev den här en besvikelse av stora mått. Hafsigt skriven med saker som inte synkar i berättelsen; som när de är i skogen med Lodjursbarnen och går tillbaka till dagiset en bra stund efter halv fyra. I något kapitel senare tar huvudpersonen sin välbehövliga paus tio i fyra, och då är de ju knappast ens tillbaka med barnen. Personbeskrivningarna så tunna jämfört med dem han har i de andra böckerna och precis som ni andra tycker, så blev slutet ett ytterligare jaha. Kanske skrev han boken för att han behövde pengar eller för att förlaget ville ha en bok att kränga.
SvaraRaderaMen, för allt i världen, läs hans första böcker - där berättar han på ett sätt som fångade åtminstone mig.
Heli