Hatet: en bok om antifeminism - Maria Sveland

Titel: Hatet: en bok om antifeminism
Författare: Maria Sveland
Sidantal: 176
Bindning: Häftad
Utgiven: 2013
Förlag: Leopard förlag
Betyg: 5 av 5

Beskrivning från Adlibris:
"Det kom ett brev med ett dödshot. När den första rädslan lagt sig gör sig vreden startklar och ett skrivande tar vid. Hatet. En bok om antifeminism är en berättelse om ett Sverige i förändring där ett nytt debattklimat sakta har vuxit fram, och där det är alltmer legitimt att avsky feminismen och dess företrädare.

Hur kommer det sig att aggressiviteten mot feminister och kvinnor ökar just nu? Vad får hatet för konsekvenser? Hur kan feministhatet förstås utifrån ett historiskt och politiskt perspektiv? Genom intervjuer, analys och kartläggning av antifeminismen visar Maria Sveland hur allvarligt läget är, både för feminister och enskilda kvinnor.

Den här boken är en larmklocka och en uppmaning till alla som säger sig stödja idén om rättvisa och mänskliga rättigheter."

Min kommentar
Jag vet knappt var jag ska börja. Så många tankar snurrar i mitt huvud och jag har diskuterat en del av det jag läst med flera olika som dessutom har lagt fram mer frågor och försökt komma fram till svar och lösningar på en del annat. Det är ett känsligt ämne, ett infekterat ämne: feminismen. Både män och kvinnor verkar oense med feminismen, för den delen också rasismen. En del verkar se det som något livsavgörande, det här med feminism. Och det mest sorgliga är att för en del är både det ena och det andra en total sanning, men av olika skäl. Någon kan hata feminismen för att den placerat dem i ett fack de inte vill vara i, för att det ifrågasätter en struktur som inte känns igen eller som bara känns helt fel. Andra kan älska feminismen för att det räddat dem från ett våldsamt förhållande, för att det ger gemenskap eller bara för att det kämpar för jämställdhet. Listorna kan uppenbarligen göras riktigt lång åt båda hållen, beroende på vem man frågar.

Några saker som jag tänkte på medan jag läste var bland annat att om män och kvinnor utsätts för våld i samma utsträckning (en av antifeministerna hävdade det) är då män lika rädda för att gå ut på kvällar och nätter som kvinnor är? Är de oroliga för att inte bli trodda när de anmäler? Jag frågade några män och de sa spontant att de inte var rädda, varför skulle de vara det? Och bara där är det ett stort problem, frågar jag mina kvinnliga vänner eller kollegor behöver jag inte specificera något för de svarar omedelbart att de är rädda för att gå ut själva på kvällar och nätter. De frågar inget, rädslan finns där ändå. Det gör mig riktigt ledsen, en så stor del av befolkningen som går runt och är rädda och som begränsar sina liv på grund av den rädslan! Är inte det ofattbart?

När jag läser och tänker på att om män har den makt och de privilegier som påstås, då känns feminismen lite som när ensambarnet plötsligt får ett småsyskon. Allt måste plötsligt delas slaviskt lika, det ser familjen och släkten till. Är det inte rättvist så kommer det att uppmärksammas, men där tar likheterna slut. För i samhället finns inte någon förälder som slaviskt ser till att det är så lika och rättvist som det bara går. Vad säger det om samhället?
När rättvisa finns mellan syskon och rivaliteten försvinner så brukar mognaden leda till fina förhållanden, det är min utopi för samhället. Kan rivaliteten och orättvisan försvinna så skulle det nog med lite mognad kunna bli ganska fint. Det gäller så klart inte bara mellan könen, utan också mellan klasserna.
En jag diskuterade med sa att förr var det ett stort motstånd mot att släppa in arbetarklassen i diverse sammanhang, men det var ett hinder som samhället kom över. Men nu ses samma trender igen, klyftorna ökar och mycket vill ha mer. Har vi börjat jaga drömmen om att alla är sin egen lyckas smed?

Hur skulle debatten om att "varje person är sin egen lyckas smed" se ut om man tar med i beräkningarna att kvinnor VABar mer än män, att kvinnor har lägre livslön och att de löper större risk att utstå våld i nära relationer?
Och om vi ser till männen, hur mår de? Hur ser det ut när man tittar på statistik som säger att män tar livet av sig i tre gånger så stor utsträckning gentemot kvinnor i åldrarna 25-44 (källa)? Det låter inte som att många inte har förutsättningarna för att må bra, eller "lyckas i livet"?

Den här boken är en ögonöppnare, men jag kan inte undgå att fråga mig själv hur slutna mina ögon är. Hur mycket att mina egna privilegier är det som jag inte ser? Hur mycket är det i samhället som inte står rätt till och hur ska vi hjälpas åt att lösa det?
Skriv gärna om ni har några tankar eller kommentarer! Detta verkar fortfarande vara ett kontroversiellt ämne som tål att diskutera.

Finns hos Adlibris, Bokus och CDON.