Förändring kan ge hemska konsekvenser
Den som tog det hela hårdast var Elsa, det var en enda harang av ilska och sorg. Varför skulle Hannah skolas hemma och inte hon? Alice sa att Hannah behövde mer hjälp, därför blev det så. Det växande kunskapsgapet mellan de båda barnen hjälpte inte, när Hannah växte så växte hon rejält. Elsa var som vilket normalt barn som helst, och kände sig undanskuffad, bortglömd och underlägsen. Trots att Hannah och Caroline gav henne "hjälp" som Alice insisterade på att kalla det, så fanns det bara så mycket som det kunde göra. Den spirande syskonkärleken hade torkat, kvar fanns ett svartnat knotigt träd som dött innan det fått chansen att leva på riktigt.
Men livet gick vidare. Elsa gick till skolan varje dag, Hannah stannade hemma och tränade med Caroline. Caroline blev som en i familjen och Alice började skämtsamt kalla henne för farmor. Hannah tog skolans tester för hemskolade och överträffade samtliga, hon kunde hoppa över många årskurser och fokuserade snart endast på sin träning gällande Kraften och ljuset. Elsa började halka efter i skolan, trots sin mors ihärdighet och vilja att hjälpa. Hon började umgås med barn som "lekte andra lekar" som läraren kallade det, och ofta kom hon hem med skrubbsår eller någon annan skada som snabbt "lagades". Reflekterade Elsa någonsin över detta?
När flickorna var 12 år var det som att titta på två helt olika individer från olika världar. Hannah var vuxen i ordets psykologiska bemärkelse, Elsa var på väg in i en tonårstid som kantades av mångt fler problem än hennes mamma fick veta och ville erkänna. Hannah som mognat så mycket försökte verkligen bli vän med sin syster igen, hitta tillbaka till någon form av förtrolighet. Men den dörren hade stängts. Elsa var upptagen med sig själv, sin egen olycka och att känna sig som den mindre älskade i en familj där man inte pratade om känslor. Tonårstiden förde med sig ett självskadebeteende hos Elsa som ingen fick se, Caroline kände den ständiga sorgen och ilskan men kunde snart inte urskilja vad som var självförvållade skador och vad som satt i huvudet. Smärtan var helt enkelt överallt och skrek högt i tystnaden som var familjens känslomässiga samtal. Hannah kände också att något var otroligt fel och gjorde allt hon kunde komma på, men deras stora skillnad i mognad och sätt att leva gjorde att ingen tidigare erfarenhet kunde hjälpa henne. Elsa kände sig som om hon drunkade i törst, omgiven av saltvatten. Att dricka var att skada mer, att avstå lika så. Strax efter flickornas 15-årsdag hände det som ingen förälder vill uppleva.
Den som tog det hela hårdast var Elsa, det var en enda harang av ilska och sorg. Varför skulle Hannah skolas hemma och inte hon? Alice sa att Hannah behövde mer hjälp, därför blev det så. Det växande kunskapsgapet mellan de båda barnen hjälpte inte, när Hannah växte så växte hon rejält. Elsa var som vilket normalt barn som helst, och kände sig undanskuffad, bortglömd och underlägsen. Trots att Hannah och Caroline gav henne "hjälp" som Alice insisterade på att kalla det, så fanns det bara så mycket som det kunde göra. Den spirande syskonkärleken hade torkat, kvar fanns ett svartnat knotigt träd som dött innan det fått chansen att leva på riktigt.
Men livet gick vidare. Elsa gick till skolan varje dag, Hannah stannade hemma och tränade med Caroline. Caroline blev som en i familjen och Alice började skämtsamt kalla henne för farmor. Hannah tog skolans tester för hemskolade och överträffade samtliga, hon kunde hoppa över många årskurser och fokuserade snart endast på sin träning gällande Kraften och ljuset. Elsa började halka efter i skolan, trots sin mors ihärdighet och vilja att hjälpa. Hon började umgås med barn som "lekte andra lekar" som läraren kallade det, och ofta kom hon hem med skrubbsår eller någon annan skada som snabbt "lagades". Reflekterade Elsa någonsin över detta?
När flickorna var 12 år var det som att titta på två helt olika individer från olika världar. Hannah var vuxen i ordets psykologiska bemärkelse, Elsa var på väg in i en tonårstid som kantades av mångt fler problem än hennes mamma fick veta och ville erkänna. Hannah som mognat så mycket försökte verkligen bli vän med sin syster igen, hitta tillbaka till någon form av förtrolighet. Men den dörren hade stängts. Elsa var upptagen med sig själv, sin egen olycka och att känna sig som den mindre älskade i en familj där man inte pratade om känslor. Tonårstiden förde med sig ett självskadebeteende hos Elsa som ingen fick se, Caroline kände den ständiga sorgen och ilskan men kunde snart inte urskilja vad som var självförvållade skador och vad som satt i huvudet. Smärtan var helt enkelt överallt och skrek högt i tystnaden som var familjens känslomässiga samtal. Hannah kände också att något var otroligt fel och gjorde allt hon kunde komma på, men deras stora skillnad i mognad och sätt att leva gjorde att ingen tidigare erfarenhet kunde hjälpa henne. Elsa kände sig som om hon drunkade i törst, omgiven av saltvatten. Att dricka var att skada mer, att avstå lika så. Strax efter flickornas 15-årsdag hände det som ingen förälder vill uppleva.
Kort del! Nästa del heter "Familjen krossas". Hoppas ni fortfarande hänger med och hittar något ni gillar, jag är så inne i den här historien att jag knappt ser något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar