En främling kommer
Strax innan tvillingarna skulle börja skolan knackade det på dörren och en gammal dam stod utanför. Hon presenterade sig som Caroline och undrade om hon fick komma in? Damen hade vitt hår i en klassisk mormorsfrisyr som direkt kändes både olycksbådande och hemtrevlig på samma gång. Alice var tveksam men kände samma lättnad som Hannah brukade kunna ge henne och insåg att något hos den här gamla damen fanns hos Hannah också. Nu fanns kanske ett tillfälle att få reda på mer.
"Stig på" sa hon innan hon kunde hejda sig själv. Barnen lekte på baksidan så det kändes bra att de gjorde något annat under det här samtalet.
"Jag tror du förstår en del kring... mig. Om inte annat borde du vid det här laget känt att ett av dina barn inte är som andra". Caroline slösade ingen tid och pratade medan hon gick fram till matsalsbordet och satte sig på den närmaste stolen.
"Du går verkligen rakt på sak... Tillåt mig göra detsamma. Varför är du här?" Alice satte sig försiktigt på en stol mitt emot, så att de hade bordet mellan sig men så att hon ändå hade nära till dörren mot baksidan och barnen.
"Jag har kommit för att ge dig hjälp, eller alternativ om du skulle vilja kalla det så. Det tog lång tid för oss att hitta er... för lång tid. Otroligt att ni klarat er så länge utan beskydd!" Caroline skakade på huvudet, försjunken i ett gammalt minne gissade Alice.
"Hjälp? Hjälp med vadå? Vi klarar oss alldeles utmärkt"
"Så ni har aldrig haft problem med människor som följer efter er? Ditt barn pratar inte om "ljus" och "gåvan"?"
"Nu måste jag kräva att du förklarar vad det är som pågår" Alice blev rädd, så rädd. Hon visste att något var märkligt men det här var obehagligt. Hennes kök hade alltid varit en plats för lugn och ro, att kunna slappna av. Känslan som fyllde rummet nu hade aldrig varit närvarande förut och gjorde sig hemmastadd med stor svårighet.
"Det enklaste sättet att förklara det på är att ett av dina barn är en ljusbringare, hon kan ge ljus till andra för att få dem att må bättre. Du har bevittnat händelser som dessa eller hur?" Caroline väntade inte på något svar, vilket var tur eftersom Alice var helt förstummad. "Hon ingår i en stor grupp människor som har samma förmåga, en förmåga som hon ärvt. Så fort en ljusbringare dör så lämnar gåvan denne och går till ett nytt barn medan barnet fortfarande är i modern. Du hade en bra graviditet och förlossning eller hur? Du behöver inte svara på det, jag vet redan. Hur som helst, ibland känner vi direkt var en ljusbringares ljus tar vägen och ibland tar det av någon anledning lite tid, i det här fallet tog det tid och det kan ha att göra med din tvillingfödsel. Ja, jag vet att du fick tvillingar, jag vet att de heter Hannah och Elsa och jag vet att det är Hannah som jag söker" Caroline svarade på frågorna innan Alice hunnit ställa dem och Alice kände att hon uppfylldes av lugn. Sedan stelnade hon till.
"Det är du som gör att jag känner mig... tillfreds eller hur?"
"Ja, det är svårt att låta bli". Damen såg passande skamsen ut.
"Snälla försök" Alice ville inte bli påverkad på något sätt, hon var redig och kunde hantera sina egna känslor och de situationer som kastades i ansiktet på henne. Hoppades hon. "Vad var det för alternativ som du pratade om? Är ni många? Varför är du här? Du har fortfarande inte förklarat vad det är du faktiskt vill" Alice kände det som om hon fått ett litet övertag när hon återkom till en fråga hon inte fått ett tillräckligt bra svar på.
"Hannah behöver beskydd, från människorna som förföljer henne. De kallas suckers, där det finns ljus måste det också finnas mörker och det är de som står för den mörka delen. De suger ljus, från vanliga människor mest. Men sådana som Hannah och jag är som... delikatesser? Där vanliga människor har lite ljus, har vi massor. Stora reserver för att kunna hjälpa många och mycket. Suckers känner vår närvaro om vi inte skyddar oss själva, Hannah kan inte lära sig själv skydd även om hon har tillgång till Kunskapen. Det är tråkigt, för många av vår sort klarar sig inte länge utan beskydd. Så, mina alternativ är att antingen kan Hannah följa med mig och lära sig..."
"Det är helt uteslutet att jag låter någon potentiell galning ta ett av mina barn!" Alice höjde hätskt rösten, över hennes döda kropp att Hannah skulle få lämna henne.
"... eller så stannar jag här hos er och lär henne allt hon behöver veta. Hon kan få välja själv i ett senare skede om hon vill ha det på något annat sätt, men så hade vi kunnat göra tills dess".
"Hur ska jag kunna lita på dig? Hur vet jag att något av det du säger är sant?" Caroline tittade på henne, och något osynligt gav Alice en knuff så att hon satte sig tillbaka i stolen.
"Vad. Var. Det där?" krävde Alice att få veta, det här var bortom allt förstånd, helt enkelt orimligt.
"Det där var min sköld, den kan expandera om jag behöver det så att jag kan hålla folk på avstånd eller till och med ge dem en knuff om det behövs. Oavsett vad Hannah väljer att göra med sitt liv så kan det väl vara en ganska bra egenskap att ha eller hur?"
Alice satt bara helt chockad. "Men hur kunde hon ha ärvt det? Varken hennes far eller jag är speciella på något sätt".
"Det är inte så enkelt, kraften har en egen plan som ingen annan vet något om. Ibland verkar det finnas ett syfte och ibland..." Caroline sneglade sig omkring i det välstädade köket "verkar det bara vara en slump. Jag kan inte säga vad det är i det här fallet men oavsett så vill jag se att barnet är beskyddat".
"Hur lång tid kommer det här att ta?" Alice kunde inte fatta att hon nästan gått med på det.
"Det beror sig på eleven, hon har inte fått någon träning alls hittills och hon börjar bli äldre, det kan vara både bra och dåligt. Ingen överföring av kunskap är den andra lik, det mesta finns redan i henne men hon måste få hjälp med att tolka det.
Alice avbröts i sitt svar av barnen som kom springande in i köket, Elsa tittade som hastigast men fortsatte sedan upp på deras rum. Hannah stannade dock och tittade länge på Caroline, och Alice kunde se att Hannah redan visste. Redan innan hon talade.
"Hej Caroline, är det dags för min träning?"
"Ja, men jag måste få din mamma att tycka att det är en bra idé. Hon förstår inte riktigt".
"Det gör inte Elsa heller, det känns skönt att någon mer förstår" Hannah och Caroline pratade snabbt och förtroligt, som om de alltid känt varandra. När Caroline började visa några rörelser och Hannah såg ut som om hon koncentrerade sig och sedan lyckades med något som Alice inte förstod så insåg Alice att hon kanske aldrig skulle förstå vad detta handlade om. Men något märkligt var det, och kanske var det bara läge att acceptera det hela.
"Snälla mamma, jag känner att du inte tycker om det här. Men jag måste" Alice kände nästan inte igen barnet som pratade med henne som om hon vore vuxen. Så mycket äldre än sina snart sex år. Hade det alltid varit så? Nej, det hade kommit på senare tid.
"Hannah har fått kunskapen, det innehåller erfarenheter från många generationer ljusbringare före henne. Hon vet massor om livet, för att vara så ung. Och hon kommer utvecklas i en rasande fart från och med nu. Det går inte att hindra, men snälla låt mig hjälpa henne"
"Snälla mamma" Hannah ville verkligen det här. Alice såg inte hur hon kunde neka.
"Hur visste du vem Caroline var?" Alice kände att detta var något som kändes märkligt.
Caroline sänkte huvudet och Hannah lade sin hand på hennes arm. "Suckers tog Carolines dotter" Hannah svarade för henne "jag fick hennes gåva".
"Vad ska vi säga till Elsa?" var Alices svaga svar. Caroline och Hannah tittade på varandra och Caroline nickade när Hannah såg lite ledsen ut. "Är hon trygg? Varför har inte hon... det som Hannah har?"
"Kraften jobbar på sitt eget sätt, Elsa har det inte. Hon är inte speciell, som jag". Där var barnet igen, i det trotsiga sättet att känna rivalitet med ett syskon och hävda sig. Så fort gick övergången, Alice önskade hon kunde anpassa sig lika snabbt.
"Elsa är helt säker, säkrare faktiskt ju längre bort från Hannah som hon är. En sucker tar vad den kan få. De är inte så noga och känner de Hannahs stora ljus så kommer de kunna missta källan som Elsa och döda henne. Jag måste vara ärlig mot dig, det är viktigt att du förstår". Caroline levererade meningarna som ett manifest, något som brann av både sanning och känsla. Det var oroande.
"Barnen börjar skolan snart, vad ska jag göra? Jag kan inte hålla koll på dem hela tiden" Alice begravde ansiktet i händerna. Det här var definitivt så långt utanför hennes välberäknade familjeram som möjligt.
"Jag föreslår att du hemskolar Hannah och låter Elsa vara i skolan, det här kommer låta märkligt men Hannah har redan alla skolkunskaper som hon behöver. Det finns där, i hennes minnen från tidigare. Elsa kommer behöva gå i vanlig skola, och det kommer vara tryggare för henne. Jag kan agera lärare och barnvakt, bo hos er och alltid skydda huset och familjen. Så länge jag är nära Hannah kommer ingen kunna hitta henne som vill henne illa".
"Men hur ska jag förklara detta? Ena barnet till skolan och det andra hemma? Det låter ju.... " men ju mer hon tänkte på det desto mer insåg hon att om hon skulle acceptera Carolines sanning så måste hon acceptera hela hennes sanning. Och bara se till att det blev gjort. Hon borde märka om det inte gick vägen, om saker och ting inte verkade stämma. Det skulle ju finnas prov att utföra, som visade att Hannah lärt sig det hon skulle och på det viset borde ju Alice kunna se om det fungerade, eller? Hon var ju hemma hela tiden, så de skulle ju inte kunna försvinna utan att hon märkte det. Hon vände uppmärksamheten till Hannah "Är det här verkligen vad du vill? Vet du vad du ger dig in på? Allt är nytt för mig!".
Hannah kramade henne, så som bara barn kan. Oinhiberat och sårbart på något sätt. "Det kommer bli bra mamma, Caroline kommer ta hand om mig".
Ledsen för den märkliga styckeindelningen, jag kommer inte riktigt överrens med Blogger och dess radavstånd just nu... Nästa del heter "Förändring kan ge hemska konsekvenser", hoppas ni vill läsa mer! :)
