Författare: Maria Sveland
Bindning: Inbunden
Sidantal: 300
Utgiven: 2007
Förlag: Leopard förlag
Betyg: 4 av 5
Beskrivning från Adlibris:
"Sara är 30 år och redan bitter. En riktig bitterfitta faktiskt. Så en dag i januari när allt blir outhärdligt lämnar hon man och barn för en veckas tankepaus på tönt-Teneriffa.
Med sig på resan har hon Erica Jongs 70-talsklassiker Rädd att flyga, och hon läser och undrar hur det kunde gå så långt att hon längtar mer efter en hel natts sömn än ett knapplöst knull.
Det var ju inte så här det skulle bli. Hon drömde ju bara om kärleken som alla andra.
Sara känner sig lurad och bitter när hon tänker på alla kvinnor hon känner som liksom hon dräneras på energi i familjefängelset. Är det ett ofrånkomligt arv i rakt nedstigande led från hennes rastlösa mammas diskande eksemhänder till hennes eget nervösa duktighetskomplex?"
Min kommentar
Den här boken var på tapeten för ganska länge sedan, jag hoppade aldrig på tåget utan stod lugnt kvar på plattformen. Nu, långt senare, blev jag tipsad om den igen och blev intresserad. 20 sidor kan jag väl avvara, tänkte jag och sträckläste i princip hela boken.
Hur mycket är påhitt och hur mycket är självbiografiskt? Gränsen känns hårfin när berättelsen känns så nära och äkta att det är svårt att skilja på sanning och fiktion. Boken är antagligen en blandning av sanning och påhitt, men framförallt är den väldigt välskriven.
En del saker kan jag känna igen mig i, men annat är för mig främmande. Jag har inga barn, men jag ser andra som har barn och hur arbetet fördelas. Ser hur surmunnar kommer fram när jag ifrågasätter varför mamman måste vara den som vabbar, kan inte pappan göra det? Men nej, han har så mycket viktiga saker på jobbet att ta hand om. Men mammans jobb är också viktigt?!
Men jag ser en skillnad generationerna emellan också, människor som inte accepterar ett förhållande där den ene tar mer och den andre bara ger. Jag ser också ett samhälle som sätter så stor press på föräldrar på alla möjliga sätt att det måste kännas omöjligt ibland, är det så? Jag ser alla krav på hemlagad mat, egengjorda leksaker till barnen, hemgjort födelsedagspyssel, föräldrar som ska ha möjlighet att ha egentid med vänner och kunna gå och träna. Jag ser vänner och familj som slår knut på sig själva för att möta alla krav. När de säger något om det så säger andra "men det är väl bara att skita i?", men grejen med normer är väl att de trycker oss på plats på olika sätt? Ibland mer subtilt och ibland mer brutalt. Som när Sara tänker att Sigge ska kunna leka för sig själv, när hon gör som papporna och lutar sig tillbaka och då får erfara hur de andra mammorna pressar in henne i normen genom arga blickar och utfrysning.
För mig så känner jag att en del saker blivit bättre, andra verkar stå still. Men det är spännande att läsa en bok som var så viktig för så många och säkert inspirerade till stor förändring, både för 11 år sedan när den släpptes och som säkert inspirerar en hel del än idag.
Visst finns det stora skillnader i krav på mammor och pappor än idag. Mest märker jag det när jag lyfter olika frågor tillsammans med människor från olika generationer. Hur en del äldre kan ifrågasätta varför jag städar så mycket hemma och kommentera att det inte är så speciellt feministiskt av mig, för att sedan påpeka att någon inte städar tillräckligt eller städar för mycket hemma. Skulden ligger alltid på modern. Det är aldrig pappan/mannen som inte städar eller som städar för mycket. Det finns de som verkar ta allt med en klackspark, de som är inne på sitt tredje barn och som helt enkelt slutat bry sig, de som accepterat sin roll på gott och ont.
Det finns också de yngre, de som inte har barn än och som inte vågar skaffa. De som är livrädda för att hamna i en kvinnofälla. De är väl medvetna om vad som kan hända och vad som förväntas av dem, och de är inte villiga att ge upp sina liv så enkelt. Det finns pappor som får "onda ögat" när de vabbar, "finns det inte en mamma med i bilden?" hör jag en del av de äldre damerna hånfullt säga. Aldrig blir det bra, alltid är någon missnöjd. När är det nog? Hur långt har vi kvar?
En lång recension på en bok som väckte många tankar hos mig och min partner, många diskussioner har börjat tack vare den här boken och jag är tacksam. Jag vet inte riktigt var Sveland vill ha sagt i slutändan, men jag är glad att jag läste boken. Rekommenderas!
Finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar