Hannah - del 4

Familjen krossas

Det var en vacker dag som flera tidigare när Elsa skar upp sina handleder på ett sätt som visade att hon lagt mycket tanke kring hur hon skulle göra det. Det var Hannah som hittade henne och skrek lungorna ur sig, något som fick både den allt mer skröpliga Caroline och Alice att kasta sig upp för trappen.

"ELSA! ELSA!" Hannah skrek och grät omvartannat, Caroline lät tårarna rinna. Alice sprang fram och försökte trycka tillbaka blodet in i armarna på sitt älskade barn. Hon skakade Elsa och skrek hennes namn.
"Ring ambulansen, ring!!" Skrek hon, men ingen rörde sig. "Varför gör ni inget för?!" Alice grät hejdlöst tills hon såg rummet lysas upp av ett ljus så starkt att hon knappt kunde titta på det, källan var Hannah och hon såg ut att vara i sådana plågor att Alice inte visste vilket barn hon skulle kasta sig över.
"HANNAH NEJ!!" skrek Caroline plötsligt och skakade Hannah, men så kom ett litet rött klot ur Hannah och hon föll ihop. Klotet gick in i Elsas kropp men lämnade det och sökte sig till an annan kropp istället. Det var Caroline som tvingade in klotet i Hannah igen, Alice fattade ingenting. Caroline gjorde sedan samma starka ljussken och ett stort klot gick från henne rakt in i Hannah. Caroline segnade ihop på golvet tillsammans med Hannah. Hannah hade blivit lila, ådorna stod ut och hon såg nästan inte ut som om hon andades. Alice bara skakade.
"Alice..." flämtade Caroline "Alice, vi måste röra oss nu. Jag måste ta med Hannah till gruppen, låt mig ringa dem och när de hämtat oss ringer vi ambulansen för Elsa. Det finns inget vi kan göra för Elsa, men Hannah kan vi rädda".

Alice rörde sig inte, så Caroline reste sig mödosamt upp och gick ner. När hon kom tillbaka hade hon främmande människor med sig som tog Hannah. Alice bara tittade, lät det ske och vände sedan tillbaka blicken till det livlösa barn som hon älskat så gränslöst mycket. Efter något som kändes som en evighet kom ambulansen. Hon hörde sirenen och hur dörren slogs upp följt av ett "HALLÅ?! Ni ringde efter ambulans!"Alice mäktade inte med att svara. Hon hörde dem trampa runt på nedervåningen innan de kom till trappan. Varje steg de tog var som att hamra in vetskapen om hennes misslyckade föräldraskap mer och mer. När de kom upp kastade de sig över Elsa, letade puls och försökte bända loss Alice händer. När de insåg att chocken inte släppt än så fortsatte de med Alice och ringde förstärkning. När prästen anlänt så hade de lyckats få Alice att släppa Elsas handleder och tvättat av hennes händer från det mesta av blodet. Alice hade inte sagt ett ord.

Prästen, som inte kände till mer om familjen än vilka som ingick i den, frågade var Hannah var och uppmanade Alice att tänka på Hannah. Flytta fokuset. Alice gjorde en kraftansträngning.
"Hon är med sin farmor" var allt hon kunde få ur sig. Prästen nöjde sig med detta och kom ihåg den gamla damen som han sett till och från. Han ville inte döma, men han hade ju aldrig sett en pappafigur i huset och den ena dottern var hemskolad på grund av något mentalt handikapp (antog man). Den andra dottern hade varit på olyckans väg länge nog, det krävdes inte mycket för att inse att hon inte hade någon ljus framtid framför sig. Nu fanns ingen framtid alls... En far hade verkligen behövts, både nu och tidigare, tänkte han innan han gav sig in i sitt arbete.