Tiara och Dr Martens - Meg Cabot

Titel: Tiara och Dr Martens
Författare: Meg Cabot
Originaltitel: Tiara and dr Martens
Serie: En prinsessas dagbok #1
Sidantal: 250
Bindning: Pocket
Förlag: Rabén och Sjögren
Utgiven: 2009
Betyg: 3,5 av 5

Beskrivning från Adlibris:
"Jag fattar att mamma blev kär i pappa när hon gick på college. Han var riktigt läcker. Nog för att jag vet att pappa sysslar med politik, och det är klart att jag vet att han är rik, hur många andra i min klass har sommarställe i Frankrike? Men att han skulle vara furste av ett helt land ...

Och nu ska min farmor komma hit och ge mig prinsesslektioner! Varför ska jag, en skoltrött vegetarian i Dr. Martens-kängor, behöva lära mig hur man vickar sopptallriken åt rätt håll och trippar runt på höga klackar? "

Min kommentar:
160 sidor tog det innan jag kunde komma in i den här boken. Innan dess kände jag mig bara så fruktansvärt gammal medan jag läste och kunde inte släppa de enorma skillnaderna mellan boken och filmen.
Så jag tog en paus och försökte separera bok från film och ge den ett sista försök innan jag gav upp.
200 sidor in började jag gilla boken. 250 sidor och boken tog lite abrupt slut. En förvånad Malin satt kvar med en förvåning och en oväntad önskan om att få läsa vidare.

Men vad gör något sådant med bedömningen av boken? Jag vet ju att jag antagligen är äldre än den avsedda målgruppen, men det brukar ju fungera ändå (ofta är det ju bara språket som är något enklare). Men här kändes det bara så väldigt tydligt ganska långt in i boken.
Jag gillar Amelia som karaktär, hon är en medveten tjej med många åsikter (även om en del känns som Lillys) och jag tror det behövs mer av sådan medvetenhet. Men jag stör mig så otroligt på hennes enorma kroppsfixering: "Om jag bara var 1,65 meter lång och hade 85DD i bröststorlek! Då hade mitt liv varit så mycket bättre!" Suck, det är samma harang som "OM jag bara går ner 12 kilo så kommer alla mina bekymmer försvinna!" En del kanske gör det, men det är ingen magisk quickfix-lösning som lagar allt.
Men men, det är något som inte passar i det här forumet. Vill bara poängtera att det kanske inte är en  lämplig stil att använda när man riktar sig till unga tonåriga tjejer, det lär ju inte hjälpa dem utan bara förstärka beteendet och tankesättet. Fast å andra sidan kanske det är precis på det sättet som man fångar läsarnas intresse, det måste ju finnas en stor igenkänningsfaktor.
Man kan diskutera detta i all evighet och det kommer finnas de som håller på båda sidorna av detta mynt, jag gillar att belysa det så att det i alla fall inte går obemärkt förbi. Det är helt klart värt att diskutera. För var börjar man egentligen tackla kroppsfixeringarna? Reklam? Böcker? Film? Tidningar? Vuxna?
Vi lämnar det och återgår till boken i sin helhet.

Jag älskar livvakten Lars och Moscovitz-familjen, det ger variation till boken och sätter en gnutta humor och även verklighet till saken. Även en del realism och intressanta infallsvinklar.
Amelias möte med Tina och insikterna därefter är inte helt dumma heller, jag får under läsningens gång känslan att författaren försöker förmedla moraliska värderingar och de är inte alltid helt tokiga.

Helt klart läsvärd, finns en del diskussionsämnen om inte annat!

Finns hos Adlibris, Bokus och CDON.